28 juli 2006

Skåningar - tacka mig för regnet!

Jag hade värsta spindelslakten imorse, lägenheten hade uppenbarligen tagits över av blodtörstiga mördarspindlar i mängder.

Sedan kom regnet, äntligen. Enligt snälla meteorologen precis över Malmö med omnejd. Det kan inte vara ett sammanträffande! Jag kontrollerar alltså numera vädret. Har t.ex. inte dräpt en enda spindel under eftermiddagen och nu börjar solen titta fram igen.

Men det var inte jag som stod bakom nyckelpigsinvasionen. (But God I wish I was! Det skulle vara något att plita ner i CV:n.)

Hallå, det är baaankeeeeeen...

Någon hade köpt biljetter på SJ med Gollums kort. Eftersom det inte var han själv och inte jag blev det tvunget att ringa till banken och efterforska samt spärra kortet.

Det som gör det hela till en rolig historia är att Gollum har vänner med vriden humor. Han blev därför tvungen att förklara för den snälla damen på banken att insättningen på 750,- med texten "Avsugning" inte beror på mindre rumsrent extraknäck utan vänner som ännu är fast i tonårsstadiet.

(Sorry på förhand porrgooglare.)

27 juli 2006

Ironiskt

I Västra hamnen har Skånska skulptursamfundet utställningen Vi kommer där folket är. Som namn och plats signalerar handlar det om att ställa ut där folk vistas och inte på museum.

Sydsvenskan rapporterar om hur "folket" tagit utställningen till sig (bokstavligen). Verket Don Quijote och Sancho Panza av Jan Åberg förlorade först ett ben, sedan snodde en representant från folket även resten. Åberg är såklart lite nedstämd, men lovar också att "bita ihop och ta nya tag".

Som tur är finns det även konstnärer som uppskattar folkets tilltag: "Jag väljer att se det positivt, som interaktion" säger nämligen Nirbheeti Edelholm vars skulptur Tombblomma folket också varit framme och fingrat på.

Mer konst åt folket att interagera med säger jag bara! Eller öka intresset för museum genom att ge alla besökare en sprayburk och en kofot, allt för folkets trevnad.

Andra bloggar om: ,

24 juli 2006

Färglatt värre

Jag har hunnit med ett besök på utställningen Bara färgGöteborgs Konstmuseum. Mitt enda besök hittills på nämnda museum var under den russinutställning de hade förra året, vilket torde ge en fingervisning om min placering på finkulturskalan. Jag blev därför positivt överraskad av skyltningen under utställningen och i allmänhet, som ovan besökare fick jag lättfattlig information och även en hel del anekdoter som lättade upp faktamängderna. Two thumbs up! Jag kommer gärna igen.

Terry Pratchett: Guards! Guards!

Jag förstår inte hur Pratchett kan leverera gapskratta-på-bussen-rolig fantasy gång på gång. De tiotals böckerna om Discworld är nästan fristående och följer lite olika trådar, den här är den första om nattvakten. Det är svårt att förklara vad som gör Pratchetts satirfantasy så rolig så dedikationen till boken får stå som exempel:

They may be called the Palace Guard, the City Guard, or the Patrol. Whatever the name, their purpose in any work of heroic fantasy is identical: it is, round about Chapter Three (or ten minutes into the film) to rush into the room, attack the hero one at a time, and be slaughtered. No-one ever asks them if they wanted to. This book is dedicated to those fine men.


Jag föredrar att läsa även Pratchett på engelska, han leker med språket och många av skämten är ordlekar eller bokstavliga tolkningar av idiom. Jag vet inte hur väl de svenska översättningarna fungerar, blivit besviken så många gånger på översatt fantasy att jag inte prövar längre. (Inte bara det att språket så ofta är torftigt, dessutom envisas förlagen med att stycka böckerna också. Det senare gäller dock inte de relativt korta Pratchettböckerna. Lämna gärna en kommentar om du läst Pratchett på svenska - är de läsbara i översättning?)

Pratchett presenterar i Guards! Guards! Ankh-Morporks luggslitna nattpatrull med en alkoholiserad och cynisk kapten Vimes i spetsen. Han basar över den totalt moraliskt korrupte Nobby och sergeant Colon som är lyckligt gift sedan många år då den enda kommunikationen han har med sin fru är via lappar eftersom han jobbar om nätterna och hans fru om dagarna. Ett entusiastiskt nytillskott får de av Carrot, en ung dvärg på dryga 1,90 som tar lagen på stort allvar och mycket bokstavligt. Att Carrot anmäler sig frivillig förbryllar, att vara medlem i nattpatrullen är ett straff snarare än något åtråvärt. Historien erbjuder vidare en hel del drakar, en orangutang med lagens längsta armar, hemliga sällskap, maktövertaganden och rymningar samt avslutningsvis en liten romans... ja eller tekniskt sett två.

Sammanfattningsvis: Rekommenderas om du gillar humoristiska böcker och inte är allergisk mot fantasy. Speciellt kul kommer du att ha om du är göteborgare, ordlekarna är många och långsökta.

Andra bloggar om: , , ,

18 juli 2006

Om chic lit och marknaden

Igår skrev MarieLouise Samuelsson i Sydsvenskan under rubriken: "Kvinnor vill inte bara läsa skräp". (Jag hittar den inte på nätet, så kan inte länka.) Hon tar upp en insändare i DN där tre unga kvinnor skriver att de känner sig förolämpade av att den litteratur de förväntas välja i bokhandlarna är chic lit i gulliga förpackningar. Exempel Mossvikenfruar som jag skriver om här. Samuelssons text sammanfattas bra av de avslutande meningarna:

Att komma med kritik mot chic lit och hafsproducerade livsstilsromaner brukar bemötas med att den som kritiserar är en sådan där finkulturmänniska, en elitistisk och folkföraktande smakdomare. Och det kan man naturligtvis tycka. Själv finner jag, precis som de tre insändarskribenterna, det nog så föraktfullt att utgå ifrån att kvinnor vill läsa skräp.

Det fick mig att börja fundera på om jag inte bara är skåpspensionär utan även skåpselitist. Jag hatar verkligen apparaten som marknadsför alla dessa plastiga böcker. Igår såg jag att stadsbibiloteket i Malmö speciellt hade ställt ut en massa chic lit för att pusha den. Det var faktiskt inte mest rosa utan lila och pasteller samt en hel del cirklar. Mjukt och poppigt? I dunno. I varje fall var allting på ett skrämmande sätt lika, klonat. Och det säljer, oj vad det säljer.

Liberalen i mig säger att vi inte skall låta marknaden styra oss utan styra den. Om ingen köper skräpet så försvinner det. Och om det nu en gång finns en efterfrågan så får vi acceptera att fria tänkande individer väljer att köpa böckerna, därför finns det ett existensberättigande. Och det är här som jag känner att skåpselitisten i mig vill bryta sig ut. För tänker jag inte, innerst inne, att de som köper dessa böcker är fria men inte speciellt tänkande individer? Bara för att jag inte kan förstå varför de inte genomskådar marknadsföringen och bristerna i både språk och innehåll. För om man ser till Samuelsson, anser jag inte att själva existensen av chic lit beror på att kvinnor vill läsa skräp? Med andra ord är jag inte bara en elitistisk smakdomare, jag skuldbelägger även kvinnor för att hela genren existerar då jag tror att marknaden i sig är "god".

Men sedan besinnar jag mig. Marknaden är en manipulativ liten varelse. Den är monstret som ser ut som en hundvalp men får huggtänder och äter upp dina inälvor medan du sover. Bara för att du köper en bok behöver du inte gilla den. Hur många gånger har jag inte fått böcker jag hatat i julklapp för att folk frågat i bokhandeln vad unga tjejer läser - och fått något lättsmält som svar? Och för den delen, som konsumenter vi vi ha ett stort utbud att välja från och konsumerar ofta brett. Bara för att man gillar deckare behöver det inte betyda att man inte har Dostojevski i bokhyllan. Såklart spelar marknadsföring roll, böcker som finns överallt och får massor med reklam kommer att köpas i högre grad än böcker som inte har samma apparat bakom sig. Vi behöver marknaden, men det är bättre att låta den sova i hallen än gosa med den i sängen.

Andra bloggar om: , ,

14 juli 2006

Om att reclaima

Förra veckan diskuterade jag med min söta hippieväninna om reclaimrörelsen och försökte förklara varför jag är (minst sagt) skeptisk. Råkade hitta en bloggreflektion som uttryckte det hela otroligt fyndigt och roligt:

Back in town, it was just as windy and raw, and there had been a big gathering of kids just outside our apartment on Odenplan, a group called Reclaim the City. I'm not altogether sure who they want to take it back from and who they then want to give it to, but they are supposedly against motor traffic, violence, racism and other bad things, but also apparently believe that windows need to be smashed in order to redistribute sporting goods to needy athletes.


Så skriver Francis Strand på sin mycket läsvärda blogg How to learn Swedish in 1000 difficult lessons.

13 juli 2006

Paulo Coelho x 2

Jag har varit på upptäcktsfärd i mammas bokhylla och fastnade för Paulo Coelho. Dels av praktiska skäl, jag behövde något tillräckligt tunnt för att hinna läsa innan jag skall resa hem, dels för att många av mina vänner tycker mycket om Coelhos böcker och det är alltid en bra indikator. I varje fall blev min första Coelho Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät och det var ett totalt fiasko, något jag egentligen förutspådde. Min magkänsla sade att det inte var en bok som passade mig, åtminstone inte i nuvarande sinnesstämning. Jag har otroligt svårt för böcker som är renodlade kärlekshistorier och att den var poetisk och andlig gjorde det inte bättre. Läsupplevelsen kan kanske sammanfattas med "som pärlor för svin". För ja, jag förstår precis vad som fängslar så många med boken och ännu bättre varför en mycket god vän verkligen älskar den. Det är en fin, vacker, välskriven bok. Men den krockar helt med min personliga smak.

Men jag ville inte ge upp och råkade hitta en Coelho till i mammas gömmor: Djävulen och fröken Prym. Mycket bättre, en bok som handlar om makt och kampen mellan gott och ont är min melodi. Nu kunde jag uppskatta Coelho enormt mycket mer. Historien utspelas i en liten by vars befolkning ställs inför ett moraliskt dilemma. Skall de döda en människa för att rädda byns framtid? Eller egentligen, när de legitimerande resonemangen skalas av: Skall de döda för guld?

Båda böckerna är för övrigt del i trilogin Och på den sjunde dagen.... De sammanlänkas genom att huvudpersonerna på olika sätt konfronteras med starka krafter som får dem att på endast en vecka fundera över sina liv och förändras. Skall lägga vantarna på den återstående Veronika och döden samt läsa Alkemisten innan jag bestämmer mig för vad jag tycker om Coelho.

Sammanfattningsvis: Läs Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät om du är en obotlig romantiker, läs Fröken Prym och djävulen om du är död inombords som jag ;). Eller föredrar analyser av makt framför kärlekens inre väsen. I vilket fall som helst: Ge Coelho en chans.

Andra bloggar om: ,

Lössläppta böcker... så att säga...

Jag hittade tillbaka till en rolig site: Bookcrossing. Det är ett enkelt, men sött koncept. Du tar en bok du vill låta resa lite, registrerar den på sidan och märker den enligt anvisningar. Sedan släpper du den fri och meddelar på sidan var du "befriat" den. Förhoppningsvis kommer någon att plocka upp den och registrera att de gjort så på sidan (enligt anvisningar man lämnat i boken). Eller så kan du ge dig ut på jakt efter böcker som släppts fria i ditt närområde och på platser du kan ta dig till.

Gollum tyckte det lät som kommunism. Det gör han alltid när jag tycker att något är kul. Som t.ex. russinutställningen i Göteborg, att måla på gatan eller att adoptera gosedjur. Opposites attract. I vilket fall som helst måste jag bara påpeka att en rörelse som befriar böcker inte kan vara annat än liberal. Mer frihet åt folket - och böckerna!

Andra bloggar om: , ,

11 juli 2006

I väntan på stormen

Ingen beskriver oväder som Tove Jansson. Just nu ligger det åska i luften och det känns som om det kommer att bli ett janssonskt oväder om det någon gång brakar loss. I går natt vände jag och vred mig i hemska mardrömmar, vädret trycker och suger all energi. I östra Finland har det redan varit en tromb (!), golfbollsstora hagel samt enorma åskstormar. Jag kan känna hattifnattarna samlas kring sin barometer.

Det var som en pusselbit föll på plats när jag läste om hur Toves pappa älskade stormar. Det är den kärleken som går igenom i de flesta muminböcker. Jag blir en darrande geleklump när det börjar blixtra och dundra. Men när vinden viner, vågorna går höga och regnet öser ner vill jag bara stå utomhus och känna mig liten och maktlös. Trots det är längtan att skrika "kan du inte bättre?!!" minst lika stor. Det är den känslan som Tove kan förmedla, och det är det som gör henne STOR.

I den nyss bloggade Six Moon Dance hade alla väderfenomen utraderats. Oväder fanns bara i skådespel, vilket leder till följande vackra reflektion:
Why don´t they let tornadoes happen for real?
Ellin had told him why, but the boy had seemed unconvinced. Later, Ellin thought maybe he was right to be so. There was something terrifying about the tornado, even here on stage, but oh, it lent wings to the dancing!


Andra bloggar om: ,

Sheri S. Tepper: Six Moon Dance

Sheri S. Tepper kvalar lätt in som min favoritförfattare. Hon har ett grundbudskap i alla sina böcker som kretsar kring att vi alltid måste ifrågasätta våra traditioner, allt vi gör för att vi "alltid gjort så". Det här illustrerar hon genom att dra konsekvenserna av de traditioner hon skapar i sina världar till sin absoluta spets. Feminism och ekologiskt tänkande är alltid viktiga beståndsdelar. Typiskt är också många överraskande vändingar, vilka brukar komma precis när du trott dig förstå världen hon skildrar. Jag rekommenderar varmt alla hennes böcker (det finns såklart svackor, men jag är redan så frälst att jag kan ha överseende med dem ;)). En bra ingång är The Gate to Women's Country eller Grass. Min personliga favorit är The Fresco. Där får man följa hur utomjordingar efter att ha iakttagit jorden bestämmer sig för att lösa alla problem vi har. Mycket roande blir det t.ex. när det kommer till abortfrågan, där kommer de med en lösning som tillgodoser både pro-life och pro-choice, dock på ett sätt som får abortmotståndarna att önska att de inte lyssnat så bokstavligt.

Six Moon Dance följer grundritningen för en Tepper. Vi får följa en av jordens kolonier, Newholme, och dess invånare (mänskliga och icke-mänskliga) samt deras inbördes relationer. På Newholme styr kvinnorna, lagar och traditioner är baserade på att motverka att ett patriarkat växer fram. En poäng är såklart att ett sådant arrangemang inte per automatik är befriat från förtryck.

Intressant i boken är Teppers hantverk när det kommer till den etik som råder i universum. Man har omdefinierat mänsklighet att inte gälla fysisk form utan istället alla livsformer som har intelligens, hövlighet och strävar till att uppnå rättvisa. Det resulterar t.ex. i att en hel del tidigare mänskliga extremistgrupper inte längre ses som just mänskliga. Utifrån det här slås det även fast hur man bör handla gentemot varandra för att inte kränka någons mänskliga rättigheter. För att övervaka att reglerna efterföljs, universellt, skapas en maskin, "the Questioner" som Tepper på ett mästerligt sätt får att framstå som en blandning av maskin och äldre bestämd dam. Så elegant gjort att det inte går att sätta fingret på hur hon lyckas, är ännu djupt imponerad. I vilket fall som helst kretsar historien kring hur the Questioner kommer till Newholme och vad hon hittar där samt hur de infödda försöker dölja allt som de redan vet inte riktigt stämmer överens med traktaten kring mänskliga rättigheter.

Tepper infogar ofta små ordlekar i sina böcker. Här kallas exempelvis den instans som sänder ut the Questioner för HoLi COW (House of Legislation and Investigation Council of the World)...

Sammanfattningsvis: Jag rekommenderar såklart boken mycket varmt, men vill även slänga in att den inte tillhör hennes bästa. Som skrivet är det hetaste tipset för en ingång Gate to Women´s Country. För att uppskatta Tepper bör du inte ha alltför mycket emot sci fi (politik/filosofi är dock viktigare än teknologi så ge dem en chans) samt läsa på engelska då hon mig veterligen inte är översatt till svenska.

Andra bloggar om: , , , ,

ISBN: 0380791986

04 juli 2006

Lillemor Östlin: Hinsehäxan

Hinsehäxan är en självbiografisk berättelse skriven av en av Sveriges mest kriminellt belastade kvinnor. Det är hälsosamt att läsa en livshistoria där en kvinna agerat mot samhällsnormen, helt enkelt av den anledningen att vi ofta har svårt att se att även kvinnor kan begå brott utan att drivas till det av andra. Lillemor Östlin skriver om sitt handlande, inte om att hon är ett offer för omständigheter, inte om att det är män i hennes liv som drivit in henne på brottets bana. Med andra ord skriver hon inte utifrån en stereotyp syn på kvinnor och brott. Hon har bl.a. missbrukat, varit prostituerad, langat och begått bedrägerier, inte ett liv som man drömmer om, men det är hennes - och format av hennes handlingar.

Hon resonerar kring det svenska rättsväsendet och det faktum att hon anser att tidigare dömda för narkotikabrott möts av godtycke vid rättegångar. Hon anser sig vid ett flertal tillfällen blivit oskyldigt dömd samtidigt som hon erkänner att hon kommit undan straff för mycket annat. Att det jämnar ut sig i slutändan kan såklart ses som rättvist - men det är inte så en rättstat är uppbyggd att fungera. Det budskapet är motivet för den självbiografiska formen, hon anser att hennes liv och erfarenheter krävs som bakgrund för argumentationen. Boken är såklart en partsinlaga men intressant likväl.

Historien är lättläst, trots att en på sina håll mindre lyckat konstruerad dialog irriterar. Den innehåller några roliga anekdoter och en inblick i ett samhälle utanför samhället. Östlin tar även upp sin syn på palmemordet och sitt förhållande till den före detta justitieministern Lennart Geijer, något som såklart gjorde boken omdiskuterad då den kom ut.

Sammanfattningsvis: Läs om du är intresserad av en levnadshistoria från samhällets skuggsida. Undvik om du tror att allting du läser är sant.

Andra bloggar om: , , ,

ISBN: 9185267694

01 juli 2006

Gunilla Thorgren: Grupp 8 & jag

Det här var den tredje rosa boken i min bokhög. (Tidigare har jag plöjt igenom rosapärmade Mossvikenfruar och Håll käften och var söt.) Grupp 8 & jag behandlar kvinnorörelsen i Sverige främst under 1960- och 70-talet. Gunilla Thorgren placerar sig ideologiskt i det röda lägret, idag socialdemokrat och under sin tid i socialistiska Grupp 8 motvillig (?) marxist och sosse i hemlighet. Boken hamnade i min bokhög för att jag är intresserad av kvinnorörelsens historia samt hur en socialistiskt formulerad feminism skiljer sig från en liberal under tidsperioden.

Skiljelinjen mellan en socialistisk och liberal kvinnokamp är svår att urskilja utifrån Thorgrens bok. (Skiljelinjen mellan ideologierna är såklart tydlig.) Hon skriver om Eva Mobergs radikala skrift Kvinnans villkorliga frigivning och om folkpartiet vid några tillfällen men klarar inte av att formulera varför hon tycker att liberalerna inte är ett alternativ för kvinnor. Istället närmast raljerar hon. "Folkpartiet agerade under hela sextiotalet för att få bort kvinnolöner, sambeskattning och enförsörjarlösningar inom försäkringssystemen... Partiledaren, Betil Ohlin, var en tjusig karl och i takt med att folkpartiet accelererade sitt engagemang för 'Rättvisa åt kvinnorna', började allt fler unga kvinnliga väljare att lyssna. Folkpartiet framstod som det mest kvinnovänliga partiet." Här slutar hon och berättar inte varför hon anser att partiet endast "framstår" som mest kvinnovänligt. Direkt som socialdemokraterna börjar driva dessa frågor blir de det kvinnovänligaste partiet enligt hennes syn. Med andra ord måste ett parti även vara socialistiskt för att kunna vara kvinnovänligt. Jag kan inte se att grupp 8:s krav på lika lön, rätt till utbildning, fri abort, smärtlindring vid förlossning, stopp för sexuell exploatering och fullt utbyggd barnomsorg skiljer sig från frågorna folkpartiet drev.

Thorgren skriver mycket om hur svårt det varit för henne att kombinera sin syn på kvinnokampen och ett framtida kommunistiskt samhälle (m.a.o. klasskampen) eftersom kvinnorna inte ryms med i en marxistisk analys. (Hon beskriver hur kvinnorörelsen i skandinavien under tidsperioden arbetade med att utveckla de marxistiska teorierna så att kvinnorna skulle innefattas.) Jag tänker i mitt stilla sinne: det är för att du är skåpssocialliberal Gunilla. Detta för att hon vill ha ett samhälle där individen inte hämmas av patriarkala attityder och ojämlik lagstiftning samtidigt som hon anser att individer inte alltid är starka utan kan behöva stöd för att förverkliga sig själva. Vidare att man inte kan lösa problematiken genom revolution utan endast genom reformer. För mig blir "diagnosen" följaktigen socialliberal, men Thorgren är djupt rotad i arbetarrörelsen och blir därför med tiden även öppet socialdemokrat.

Jag har alltså under läsningen slagits av hur lika frågor kvinnokämparna drev oavsett från vilket ideologiskt läger man kom. En annan reflektion är att det är ett faktum som de har svårt att se objektivt på samt erkänna. Idag säger F! att feminism överskrider höger-vänsterskalan. Men de lösningar som presenteras är klart vänster. T.ex. att privata lösningar i offentlig sektor är en kvinnofälla medan en liberalfeminist ser dessa som en möjlighet för kvinnligt företagande och höjda löner. När motsatsförhållandet mellan ideologierna var stark och omöjliggjorde samarbete var politiken ändå gemensam, nu när ideologin får stiga tillbaka är politiken i sin tur omöjlig att få en samsyn kring.

Sammanfattningsvis: En intressant och personlig beskrivning av svensk kvinnorörelse under 60-70-talet. Läs om du fascineras av ämnet, undvik om kvinnokamp inte riktigt är din grej.

Andra bloggar om: , ,

ISBN: 917263541X