White Noise av Don DeLillo

Pärmen av mitt exemplar av White Noise upplyser att DeLillo är "One of the most ironic, intelligent, grimly funny voices to comment on life in present-day America". Jag tänker inte argumentera emot. Skildringen av professorn Jack Gladney med familj, kollegor och omvärld är roande, speciellt genom den akademiserade vardagsjargongen. Samtidigt blir det gammalt ganska snabbt och romanen trampar vatten trots att tempoväxlingarna finns där. Jag undrar om det kan bero på att det snabba omväxlande samhälle DeLillo beskriver är mitten av 1980-tal - och för att slänga in en klyscha - vem kunde föreställa sig hur mycket snabbare det skulle bli? När DeLillo raljerade kring konsumtion bloggades det inte om dagens outfit och telefonkiosker var inte reklampelare utan till för att ringa ifrån.

Trots det drar språket in mig i romanens första del. Det är nästan som att läsa krönikor och kåserier på temat moderna samhällsföreteelser och dödlighet, handlingen får stå tillbaka. Därefter följer två delar till med mer handling, dock fortfarande kryddad med rappa kommentarer. Antagligen är det här jag slutar bry mig - jag känner inte att jag vill engagera mig i huvudrollsinnehavarnas förlamande rädsla för döden. Det som fick mig att fortsätta läsa var ungarna i familjen (olika inkarnationer av Rory Gilmore) samt kollegan Murrays inhopp.

Sammanfattningsvis: Helt klart läsvärd - men orkar du inte de avslutande delarna missar du inte heller mycket.

Boken är registrerad på bookcrossing och kommer därför snart att åka ut på äventyr igen.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, White noise, Don DeLillo