14 mars 2009

Pi-dags tips

Varför inte fira Pi-dagen genom att kolla in Berättelsen om Pi av Yann Martel?

Vad är en bok?

I pappersupplagan av Sydsvenskan uttalar sig några författare om Googles inskanning av böcker. Jag har en ambition att börja blogga mer om kulturpolitik och -debatt, Google-projektet är definitivt något att återkomma till. För ikväll nöjer jag mig dock med en kort kommentar.

Björn Ranelid säger i artikeln: "Det fysiska ting som kallas bok ska lukta och gå att känna på." Och visst är det charmigt med dignande bokhyllor, den småmögliga lukten av gamla romaner, andras hundöron i biblioteksböcker, ljudet av en vänd boksida, skärsår vid slarvig bläddring, dunsen från en kasse full av nya fynd, att somna med näsan i en bok. Men det jag gillar med böcker och det Ranelid anser böcker är är såklart högst subjektivt.

Det är självklart att digitalisering inte får en bok att sluta vara en bok - däremot är en digital bok en bok med andra egenskaper än en bok 1.0. Tillgängligare och sökbarare exempelvis. Knäckfrågan är vilka egenskaper en läsare vill ha - och min erfarenhet är att det varierar. Jag älskar den fysiska boken och äger gärna många, samtidigt som jag ofta utnyttjar bibliotek för att spara pengar och plats. Ibland behöver jag återkomma till en bok eller läsa ett specifikt verk utan att vara bunden av öppettider och utbud, då älskar jag siter som projekt runeberg och gutenberg. Bokförsäljningen ökade när pocketen dök upp i snabbköpet och ljudboken gynnades av försäljning på bensinmackar. Poängen är att vi läsare inte har konstanta behov även om vi har preferenser. Därför kommer jag alltid att föredra en gammal hederlig bok men även både läsa och lyssna digitalt. Att styvnackat hävda att man vet vad en bok är tror jag kommer leda bokbranschen in i samma träsk som musik- och filmbranschen är i idag. Man borde hellre lära sig läxan och (igår!) fundera ut hur man kan tillgängliggöra digitalt och tjäna på det.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Etiketter: , ,

13 mars 2009

Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman

Ibland känns litteratur i magen. Du läser en text och försvinner in i den, vill inte att den skall ta slut och i fallet med Den gula tapeten tar du några djupa andetag efter det sista ordet och börjar direkt läsa om den. För det är en kort text - men ett stort mästerverk! Koncentrerad, stark och obönhörlig - med så många tolkningstrådar att du vill nysta om och om och om igen. Jag tänkte bidra med några.

Den engelska texten finns tillgänglig på nätet, t.ex. hos Projekt Gutenberg. Efter läsningen skulle jag rekommendera Charlotte Perkins Gilmans egen kommentar "Why I Wrote The Yellow Wallpaper".

Det som gör kortromanen till "maglitteratur" för mig är den briljanta skildringen av sjukdom och patriarkat, att med så få ord kunna skildra en total utlämning och hjälplöshet - samtidigt som det hela tiden finns en desperat kanalisering av trotsigt motstånd. En kvinnas kamp och kvinnokamp.

I en historisk kontext blir en annan tråd spännande - det här är en text som inte av sin samtid mottogs som feministisk utan som en gotisk skräckhistoria, och som sådan inte värst speciell eller minnesvärd. Jag snubblade över en tolkning från 1950-talet i radioprogrammet Suspense (tillgänglig via Internet archive, komplett med dåtida reklamsnuttar) - en tolkning som exemplifierar hur annorlunda historien blir med pålagda skräckeffekter. Jag är fascinerad över hur det feministiska lagret kan förbli osynligt för en läsare, samtidigt som kärnan i litteratur är läsarnas mångfacetterade läsupplevelser.

Sammanfattningsvis: Ett måste för alla feminister och klassikerknarkare! En av mina absoluta favoriter (om det inte framkommit redan). Det är även intressant att googla runt och t.ex. rota i Internet archive efter föreäsningspodkaster, akademiska texter och debatt kring texten. Bra exempel på hur litteraturvetenskap funkar i praktiken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Etiketter: ,

12 mars 2009

White Noise av Don DeLillo

Pärmen av mitt exemplar av White Noise upplyser att DeLillo är "One of the most ironic, intelligent, grimly funny voices to comment on life in present-day America". Jag tänker inte argumentera emot. Skildringen av professorn Jack Gladney med familj, kollegor och omvärld är roande, speciellt genom den akademiserade vardagsjargongen. Samtidigt blir det gammalt ganska snabbt och romanen trampar vatten trots att tempoväxlingarna finns där. Jag undrar om det kan bero på att det snabba omväxlande samhälle DeLillo beskriver är mitten av 1980-tal - och för att slänga in en klyscha - vem kunde föreställa sig hur mycket snabbare det skulle bli? När DeLillo raljerade kring konsumtion bloggades det inte om dagens outfit och telefonkiosker var inte reklampelare utan till för att ringa ifrån.

Trots det drar språket in mig i romanens första del. Det är nästan som att läsa krönikor och kåserier på temat moderna samhällsföreteelser och dödlighet, handlingen får stå tillbaka. Därefter följer två delar till med mer handling, dock fortfarande kryddad med rappa kommentarer. Antagligen är det här jag slutar bry mig - jag känner inte att jag vill engagera mig i huvudrollsinnehavarnas förlamande rädsla för döden. Det som fick mig att fortsätta läsa var ungarna i familjen (olika inkarnationer av Rory Gilmore) samt kollegan Murrays inhopp.

Sammanfattningsvis: Helt klart läsvärd - men orkar du inte de avslutande delarna missar du inte heller mycket.

Boken är registrerad på bookcrossing och kommer därför snart att åka ut på äventyr igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Återupplivning

Jag har insett att den här bloggen blir läst ibland även om jag inte skrivit på flera år. Vi kan tacka Google för det eftersom diverse bokbloggningar är populära och dyker upp på träfflistan. Jag har under några månader sneglat på mina bokhögar och tänkt tillbaka på hur givande det var att blogga tankar kring det lästa - och att kunna gå tillbaka till det senare. Nu har jag kraftsamlat mentalt och är tillbaka på banan.

Uppdateringar i livet som kan påverka inriktningen (vilken fortfarande kommer ramla inom kategorin personlig men inte privat):
- Jag har hunnit plugga 30 poäng i litteraturvetenskap och läser nu ABM-masterprogrammet i Lund. Det är ett fancy sätt att säga att jag kommer bli bibliotekarie om ungefär ett år. Det är antagligen något av ett tjänstefel att inte blogga och ha koll på Web 2.0 så jag får se till att inte bara skriva utan också pimpa upp bloggen...
- Jag är numera terrier-ägare, så jag kan inte lova att låta bli hundrelaterade postningar.