Berättelsen om Pi av Yann Martel
För en snabbsammanfattning av Berättelsen om Pi passar de första meningarna från baksidestexten utmärkt:
Innan vi kommer till livbåten får vi dock följa Pis liv i Indien, en skildring som balanserar mellan charmerande och långrandig. Jag kan inte annat än le av skildringen hur Pi samlar på sig religioner. Han är nämligen hindu, kristen och muslim på en och samma gång. Efter en liten läsinsats blir det dags för skepssbrott och Pi hamnar i sin ark. Hans många långa dagar som skeppsbruten pendlar mellan spännande och tråkig läsning. Jag fick lite Coelho-vibbar (alltid avskräckande...) av en annan mening från bokens baksida som lovade att vi skulle få följa med på en mer abstrakt resa "genom en människas inre och det universum av livsfrågor hon bär inom sig". Personligen är jag inte den som plockar med mig självhjälpsböcker eller är värst intresserad av andras inre universum.
Boken är precis det här - en blandning mellan äventyrsberättelse och filosoferande kring livet, en kombination som skulle jag lämnat mig oengagerad av läsupplevelsen om det inte vore för de två sista kapitlen. De får mig istället att anse att Yann Martel är något av ett geni eftersom han helt svänger upp och ner på allt och faktiskt får mig att tänka på hur jag ser på livet. Hoppas Coelho har läst boken och insett hur mycket man påverkar en läsare genom att inte vara övertydlig. Jag fullkomligt älskar bokens sista mening - men för att förstå varför är du faktiskt tvungen att läsa hela berättlesen om Pi, som härmed rekommenderas även av en cyniker!
Andra bloggar om: böcker, Berättelsen om Pi, Yann Martel
På Stilla havets oändliga, blå och solglittrande yta guppar en ensam livbåt. Ombord finns en hyena, en orangutang, en drygt två hundra kilo tung bengalisk tiger - och så Pi, en sextonårig indisk pojke.
Innan vi kommer till livbåten får vi dock följa Pis liv i Indien, en skildring som balanserar mellan charmerande och långrandig. Jag kan inte annat än le av skildringen hur Pi samlar på sig religioner. Han är nämligen hindu, kristen och muslim på en och samma gång. Efter en liten läsinsats blir det dags för skepssbrott och Pi hamnar i sin ark. Hans många långa dagar som skeppsbruten pendlar mellan spännande och tråkig läsning. Jag fick lite Coelho-vibbar (alltid avskräckande...) av en annan mening från bokens baksida som lovade att vi skulle få följa med på en mer abstrakt resa "genom en människas inre och det universum av livsfrågor hon bär inom sig". Personligen är jag inte den som plockar med mig självhjälpsböcker eller är värst intresserad av andras inre universum.
Boken är precis det här - en blandning mellan äventyrsberättelse och filosoferande kring livet, en kombination som skulle jag lämnat mig oengagerad av läsupplevelsen om det inte vore för de två sista kapitlen. De får mig istället att anse att Yann Martel är något av ett geni eftersom han helt svänger upp och ner på allt och faktiskt får mig att tänka på hur jag ser på livet. Hoppas Coelho har läst boken och insett hur mycket man påverkar en läsare genom att inte vara övertydlig. Jag fullkomligt älskar bokens sista mening - men för att förstå varför är du faktiskt tvungen att läsa hela berättlesen om Pi, som härmed rekommenderas även av en cyniker!
Andra bloggar om: böcker, Berättelsen om Pi, Yann Martel
posted by MiA at 10:05 em
3 Comments:
Boken finns faktiskt med på diverse listor över Böcker Du Bör Läsa, t.ex. den av både dig och mig ombloggade med 1001 titlar. Jag har haft Berättelsen om Pi stående oläst i bokhyllan ett par år, borde verkligen ta itu med den. Någon gång.
Ika: Ja, det är därför den hamnade i min "att läsa hög". Det är det jag gillar med listorna, jag hittar böcker som jag inte annars hade tänkt tanken att läsa.
Vad tycker du är utmärkande för Yann Martels sätt att skriva?
Skicka en kommentar
<< Home