Lillemor Östlin: Hinsehäxan

Hinsehäxan är en självbiografisk berättelse skriven av en av Sveriges mest kriminellt belastade kvinnor. Det är hälsosamt att läsa en livshistoria där en kvinna agerat mot samhällsnormen, helt enkelt av den anledningen att vi ofta har svårt att se att även kvinnor kan begå brott utan att drivas till det av andra. Lillemor Östlin skriver om sitt handlande, inte om att hon är ett offer för omständigheter, inte om att det är män i hennes liv som drivit in henne på brottets bana. Med andra ord skriver hon inte utifrån en stereotyp syn på kvinnor och brott. Hon har bl.a. missbrukat, varit prostituerad, langat och begått bedrägerier, inte ett liv som man drömmer om, men det är hennes - och format av hennes handlingar.

Hon resonerar kring det svenska rättsväsendet och det faktum att hon anser att tidigare dömda för narkotikabrott möts av godtycke vid rättegångar. Hon anser sig vid ett flertal tillfällen blivit oskyldigt dömd samtidigt som hon erkänner att hon kommit undan straff för mycket annat. Att det jämnar ut sig i slutändan kan såklart ses som rättvist - men det är inte så en rättstat är uppbyggd att fungera. Det budskapet är motivet för den självbiografiska formen, hon anser att hennes liv och erfarenheter krävs som bakgrund för argumentationen. Boken är såklart en partsinlaga men intressant likväl.

Historien är lättläst, trots att en på sina håll mindre lyckat konstruerad dialog irriterar. Den innehåller några roliga anekdoter och en inblick i ett samhälle utanför samhället. Östlin tar även upp sin syn på palmemordet och sitt förhållande till den före detta justitieministern Lennart Geijer, något som såklart gjorde boken omdiskuterad då den kom ut.

Sammanfattningsvis: Läs om du är intresserad av en levnadshistoria från samhällets skuggsida. Undvik om du tror att allting du läser är sant.

Andra bloggar om: böcker, Lillemor Östlin, självbiografi, rättsväsende

ISBN: 9185267694