I väntan på stormen

Ingen beskriver oväder som Tove Jansson. Just nu ligger det åska i luften och det känns som om det kommer att bli ett janssonskt oväder om det någon gång brakar loss. I går natt vände jag och vred mig i hemska mardrömmar, vädret trycker och suger all energi. I östra Finland har det redan varit en tromb (!), golfbollsstora hagel samt enorma åskstormar. Jag kan känna hattifnattarna samlas kring sin barometer.

Det var som en pusselbit föll på plats när jag läste om hur Toves pappa älskade stormar. Det är den kärleken som går igenom i de flesta muminböcker. Jag blir en darrande geleklump när det börjar blixtra och dundra. Men när vinden viner, vågorna går höga och regnet öser ner vill jag bara stå utomhus och känna mig liten och maktlös. Trots det är längtan att skrika "kan du inte bättre?!!" minst lika stor. Det är den känslan som Tove kan förmedla, och det är det som gör henne STOR.

I den nyss bloggade Six Moon Dance hade alla väderfenomen utraderats. Oväder fanns bara i skådespel, vilket leder till följande vackra reflektion:
Why don´t they let tornadoes happen for real?
Ellin had told him why, but the boy had seemed unconvinced. Later, Ellin thought maybe he was right to be so. There was something terrifying about the tornado, even here on stage, but oh, it lent wings to the dancing!

Andra bloggar om: Tove Jansson, oväder