Gunilla Thorgren: Grupp 8 & jag

Det här var den tredje rosa boken i min bokhög. (Tidigare har jag plöjt igenom rosapärmade Mossvikenfruar och Håll käften och var söt.) Grupp 8 & jag behandlar kvinnorörelsen i Sverige främst under 1960- och 70-talet. Gunilla Thorgren placerar sig ideologiskt i det röda lägret, idag socialdemokrat och under sin tid i socialistiska Grupp 8 motvillig (?) marxist och sosse i hemlighet. Boken hamnade i min bokhög för att jag är intresserad av kvinnorörelsens historia samt hur en socialistiskt formulerad feminism skiljer sig från en liberal under tidsperioden.

Skiljelinjen mellan en socialistisk och liberal kvinnokamp är svår att urskilja utifrån Thorgrens bok. (Skiljelinjen mellan ideologierna är såklart tydlig.) Hon skriver om Eva Mobergs radikala skrift Kvinnans villkorliga frigivning och om folkpartiet vid några tillfällen men klarar inte av att formulera varför hon tycker att liberalerna inte är ett alternativ för kvinnor. Istället närmast raljerar hon. "Folkpartiet agerade under hela sextiotalet för att få bort kvinnolöner, sambeskattning och enförsörjarlösningar inom försäkringssystemen... Partiledaren, Betil Ohlin, var en tjusig karl och i takt med att folkpartiet accelererade sitt engagemang för 'Rättvisa åt kvinnorna', började allt fler unga kvinnliga väljare att lyssna. Folkpartiet framstod som det mest kvinnovänliga partiet." Här slutar hon och berättar inte varför hon anser att partiet endast "framstår" som mest kvinnovänligt. Direkt som socialdemokraterna börjar driva dessa frågor blir de det kvinnovänligaste partiet enligt hennes syn. Med andra ord måste ett parti även vara socialistiskt för att kunna vara kvinnovänligt. Jag kan inte se att grupp 8:s krav på lika lön, rätt till utbildning, fri abort, smärtlindring vid förlossning, stopp för sexuell exploatering och fullt utbyggd barnomsorg skiljer sig från frågorna folkpartiet drev.

Thorgren skriver mycket om hur svårt det varit för henne att kombinera sin syn på kvinnokampen och ett framtida kommunistiskt samhälle (m.a.o. klasskampen) eftersom kvinnorna inte ryms med i en marxistisk analys. (Hon beskriver hur kvinnorörelsen i skandinavien under tidsperioden arbetade med att utveckla de marxistiska teorierna så att kvinnorna skulle innefattas.) Jag tänker i mitt stilla sinne: det är för att du är skåpssocialliberal Gunilla. Detta för att hon vill ha ett samhälle där individen inte hämmas av patriarkala attityder och ojämlik lagstiftning samtidigt som hon anser att individer inte alltid är starka utan kan behöva stöd för att förverkliga sig själva. Vidare att man inte kan lösa problematiken genom revolution utan endast genom reformer. För mig blir "diagnosen" följaktigen socialliberal, men Thorgren är djupt rotad i arbetarrörelsen och blir därför med tiden även öppet socialdemokrat.

Jag har alltså under läsningen slagits av hur lika frågor kvinnokämparna drev oavsett från vilket ideologiskt läger man kom. En annan reflektion är att det är ett faktum som de har svårt att se objektivt på samt erkänna. Idag säger F! att feminism överskrider höger-vänsterskalan. Men de lösningar som presenteras är klart vänster. T.ex. att privata lösningar i offentlig sektor är en kvinnofälla medan en liberalfeminist ser dessa som en möjlighet för kvinnligt företagande och höjda löner. När motsatsförhållandet mellan ideologierna var stark och omöjliggjorde samarbete var politiken ändå gemensam, nu när ideologin får stiga tillbaka är politiken i sin tur omöjlig att få en samsyn kring.

Sammanfattningsvis: En intressant och personlig beskrivning av svensk kvinnorörelse under 60-70-talet. Läs om du fascineras av ämnet, undvik om kvinnokamp inte riktigt är din grej.

Andra bloggar om: böcker, Gunilla Thorgren, feminism

ISBN: 917263541X