100 % Muminmaterialistisk

Julen gjorde mig till en bättre finlandssvensk. Plötsligt är jag nämligen ägare till en hel massa mumingrejer. (Ja, finlandssvenskhet avgörs genom ägandet av och kunskapen om allt mumintrollsrelaterat. Detta är något att bita i för alla dessa debattörer som är fixerade vid sociokulturellt arv. För finlandssvenskar är det sociokulturella arvet släktens samling av muminprylar.) I min bokhylla har endast funnits sorgsna "Sent i november", min konsumtion av allt muminskt har inte återspeglats i ägande av åtskilligt muminskt.

Kära mor kom ihåg att jag önskade mig påfyllnad av muminböcker - och inhandlade som den effektiva kvinna hon är rubbet. Så nu behöver jag inte skämmas längre OCH kan slå upp alla citat och scener jag vill när jag vill. Himmelskt.

Gollums snälla mamma hade shoppat loss bland muminkoppar och skålar. Äntligen kan jag inmundiga mitt kaffe och annat livsnödvändigt på ett korrekt sätt.

Gulligast var som så ofta Sofia som kom ihåg mig med en Mårran-kopp. Alla har en eller flera muminkaraktärer. Jag har kraftiga drag av Misan (deppig, melodramatisk, urtypen av grått möss...) men min själ (och mitt humör - speciellt när jag inte ätit) är en mårras. Dessa karaktärsdrag är naturligtvis inte smickrande, men en muminpersonlighetsanalys skall man inte försköna. Bäst är nästan att ha vänner som vet att man är en mårra, men ändå ger en julklappar.