Hjälp jag heter Zbigniew av Zbigniew Kuklarz

Ännu ett spontanköp, titeln fick mig att plocka upp pocketen och den avslutande formuleringen på baksidan gjorde att jag tog fram plånboken:

... en berättelse om att växa upp i en av Stockholms mindre glamorösa förorter, om att som andra generationens polack bara vilja smälta in trots att man har ett förnamn ingen kan uttala, ett efternamn som lockar till snuskiga skämt och föräldrar som inte fixar reflexiva pronomen.

I boken får man följa en spritindränkt födelsedagsfest som urartar kryddad med Zbigniews minnen av familj och uppväxt. Visst är det lättläst och småkul, men djupet som skulle göra det fängslande saknas. Läsningen blir ojämn, vissa episoder är verkligt roliga och välskildrade, andra bara små sidospår man kunnat vara utan. Eller så är jag bara bitter för att författaren måste plocka in en alkoholiserad finne helt plötsligt.

Boken intresserade mig inte för att det skulle vara en "förortsskildring" utan för att jag fascineras av innanför/utanför perspektivet man får av att leva assimilerad i ett land som ändå aldrig kan bli ens eget. Flera medborgarskap innebär samtidigt flera utanförskap. Ibland är det omärkbart och ibland är det som en spark i magen. Magsparkarna jag förväntade mig finns där och bjuder på mycket bra läsning. Det är de icke-symboliska magsparkarna, tonårsvåldet i förorten, som drar ner betyget. Jag orkar inte bry mig, det blir transportsträcka för hela slanten.

Sammanfattningsvis kan jag skriva under Skånskans kommentar på pärmen: Dråplig, lättläst och tänkvärd.

Andra bloggar om: böcker, Zbigniew Kuklarz, Hjälp jag heter Zbigniew, utanförskap

ISBN: 9100110132