Purpurfärgen av Alice Walker
En bekännelse: Jag älskar Oprah. Hon pratar böcker på TV, hjälper de svaga och har många söta vovvar. Oprah i sin tur älskar boken Purpurfärgen, har spelat i filmen och står som bäst som producent när Purpurfärgen går på Broadway. Därför måste jag såklart sträckläsa boken när jag hittade den i sambons gömmor.
Den har en ännu värre början än Flickan från ovan. Celie skriver till Gud, för hon har ingen annan att vända sig till. Hon skriver om styvfaderns våldtäkter, hur hon blir gravid, hur hennes barn tas ifrån henne. Hon skriver om en vardag fylld av våld och övergrepp, en vardag som inte förändras när hon ges bort (plus en ko på köpet!) som hustru till Mr _____. Där får hon ta hand om hushåll och barn samt såklart arbeta på fältet.
Brevformen fortsätter boken igenom, men förändras med tiden till en brevväxling mellan Celie och lillasystern Nettie, Celie kommer nämligen fram till att den Gud hon alltid föreställt sig är en vit man, har en vit man någonsin lyssnat på henne? Även om det går långsamt, och man inte kunde tro det till en början, reser sig Celie.
Det är en otroligt stark beskrivning av makt och vanmakt, något som trogna läsare av bloggen vet fascinerar mig djupt. Hur är det att vara kvinna, svart och fattig i amerikanska södern omkring mitten av 1900-talet? Det underbaraste med historien är att när Celie bejakar att hon är lesbisk blir hon starkare. Med andra ord läggs inte en sexualitet som bryter mot normen till som ett attribut för svaghet utan blir istället en väg mot styrka och självkänsla.
Olika nyanser av maktens struktur kommer på ett intressant sätt fram i Netties brev, som skickas från Afrika där hon är missionär. Hon reflekterar kring förtryck av kvinnor, att männen behandlar kvinnorna i byn på samma sätt som vita behandlar färgade. Eller hur man i Liberia egentligen återskapar maktstrukturerna man kämpat emot i USA genom att värdera infödda lägre. Samtidigt blir det tydligt att kolonialmakterna dominerar, oavsett vad de som lever på kontinenten gör. Det finns t.o.m. en tärande vanmakt hos de färgade missionärerna, de vill hjälpa, men ingen har bett dem komma. Och de vill få ett erkännande som "de bröder och systrar" som en gång såldes. Istället är även de främlingar som inte känner traditionerna och språket och förebrås för det.
Sammanfattningsvis en fängslande berättelse i sig som blir oförglömlig genom de teman som genomsyrar den.
Andra bloggar om: böcker, Purpurfärgen, Alice Walker
Den har en ännu värre början än Flickan från ovan. Celie skriver till Gud, för hon har ingen annan att vända sig till. Hon skriver om styvfaderns våldtäkter, hur hon blir gravid, hur hennes barn tas ifrån henne. Hon skriver om en vardag fylld av våld och övergrepp, en vardag som inte förändras när hon ges bort (plus en ko på köpet!) som hustru till Mr _____. Där får hon ta hand om hushåll och barn samt såklart arbeta på fältet.
Brevformen fortsätter boken igenom, men förändras med tiden till en brevväxling mellan Celie och lillasystern Nettie, Celie kommer nämligen fram till att den Gud hon alltid föreställt sig är en vit man, har en vit man någonsin lyssnat på henne? Även om det går långsamt, och man inte kunde tro det till en början, reser sig Celie.
Det är en otroligt stark beskrivning av makt och vanmakt, något som trogna läsare av bloggen vet fascinerar mig djupt. Hur är det att vara kvinna, svart och fattig i amerikanska södern omkring mitten av 1900-talet? Det underbaraste med historien är att när Celie bejakar att hon är lesbisk blir hon starkare. Med andra ord läggs inte en sexualitet som bryter mot normen till som ett attribut för svaghet utan blir istället en väg mot styrka och självkänsla.
Olika nyanser av maktens struktur kommer på ett intressant sätt fram i Netties brev, som skickas från Afrika där hon är missionär. Hon reflekterar kring förtryck av kvinnor, att männen behandlar kvinnorna i byn på samma sätt som vita behandlar färgade. Eller hur man i Liberia egentligen återskapar maktstrukturerna man kämpat emot i USA genom att värdera infödda lägre. Samtidigt blir det tydligt att kolonialmakterna dominerar, oavsett vad de som lever på kontinenten gör. Det finns t.o.m. en tärande vanmakt hos de färgade missionärerna, de vill hjälpa, men ingen har bett dem komma. Och de vill få ett erkännande som "de bröder och systrar" som en gång såldes. Istället är även de främlingar som inte känner traditionerna och språket och förebrås för det.
Sammanfattningsvis en fängslande berättelse i sig som blir oförglömlig genom de teman som genomsyrar den.
Andra bloggar om: böcker, Purpurfärgen, Alice Walker
posted by MiA at 7:34 em
3 Comments:
Åh, vad roligt att se att du också har denna bok som en av dina favoriter. Den står prydligt hemma i mitt feministbibliotek. Jag borde kanske läsa den igen för det var ganska många år sedan jag gjorde det.
Jag fick tipset att se filmen också. Nu kan jag stortjuta redan när det är Oprah på TV:n, att se en tragisk film med Oprah kanske blir för mycket... :)
Hur går det förresten med feministbiblioteket online? Väntar.
Hm, det går men inte så fort. brorsan ska flytta till Stokcholm och då räknar jag mer mer hjälp!
Skicka en kommentar
<< Home