Brittiska favoriter i repris

Mer böcker på bloggen! Eftersom det varit otroligt hektiskt längtade jag efter stillastående och harmoni, därför vände jag mig till några brittiska favoriter. Därför slukade jag först två Christieverk med Miss Marple i centrum: Mordet i prästgården och Miss Marples mysterier. Den senare en novellsamling. Mycket lättläst, perfekt för hängmattan (för alla som orkar med stressen att köpa en hängmatta OCH hänga upp den). Därefter gav jag mig på Tack Jeeves! av Wodehouse. Måste erkänna att ingen av böckerna var så bra som jag mindes, mest gnagde det i mitt bakhuvud hur mycket jag längtade efter att se TV-serierna istället.

Det jag ville ha var stämningen från en mycket stabil engelsk 30-tals landsbygd som hjälper en att fly från modern hets till ett idylliskt "förritiden". Och författarna levererar. Men det blev inte lugnande utan istället frustrerande. Alla feministiska och andra politiska skrifter som fått mig att mogna får mig att göra uppror mot den konservativa tonen som genomsyrar verken. Så, visst är det snabbläst, klurigt och roligt. Wodehouse har ett otroligt finurligt språk som räddar det mesta. Christies noveller charmar korsordslösaren i mig. Problemet ligger i att andelen arg ung kvinna i mig ökat för mycket. Jag vill egentligen inte ha det idylliska längre, mitt "förritiden" blir istället det som Ulrika Knutson beskriver i Kvinnor på gränsen till genombrott, om de feministiska pionjärerna knutna till tidskriften Tidevarvet och folkhögskolan Fogelstad. Kvinnor som kämpade emot de passiva roller som de tilläts ha och istället tog för sig så de kunde växa och blomstra. Den idyll som skymtar i beskrivningarna av Fogelstad på somrarna vill jag ha. Vilket diskussionsklimat! Med jag tvivlar på att jag skulle ha haft kvinnosakskvinnornas inneboende styrka att klara mig när jag väl måste lämna tryggheten och återvända till verkligheten. Det är bara att acceptera att "förritiden" inte var enklare eller bättre.

Andra bloggar om: böcker, Agatha Christie, P.G. Wodehouse