Ernest Hemingway

Nobelprojektet går vidare, läste nyss ut "Farväl till vapnen" av Ernest Hemingway. Hade egentligen tänkt läsa Toni Morrison för att bli kvar i södern, men fick tag på Hemingway istället.

Som bekant deltog Hemingway i första världskriget och har i boken skrivit av sig sina upplevelser och reflektioner kring kriget. Stilistiskt är det avskalat med korta meningar och sparsamt med adjektiv. Läsaren förväntas hitta guldkorn mellan raderna. Storyn i stora drag: Pojke kör ambulans i kriget, möter flicka, blir skadad, gör flicka på smällen, kör lite mer ambulans, deserterar, lycka och tragik.

Hur mycket klassiker den än är fångade boken inte mig, trots att jag kan uppskatta den som tidsdokument. De sparsamma beskrivningarna och avsaknaden av karaktärsbeskrivning är förvisso del av stilen, men gjorde också att jag inte kände det minsta för huvudpersonerna eller den centrala kärlekshistorien. I grunden är det en bok om män och krig, personligen ville jag hellre veta vad som hände med kvinnorna. När detta är sagt måste jag ändå tillägga att språket och tankarna på många ställen är briljanta, när historien försvinner i bakgrunden förstår man varför boken är så uppskattad. Take it Mr. Hemingway:

Om människor uppträder med så mycket mod i denna värld måste världen döda dem för att bryta dem, och därför dödar världen dem naturligtvis. Världen bryter alla, och efteråt är många starka på de brutna ställena. Men de som inte vill låta sig brytas blir dödade. Världen dödar opartiskt de mycket goda och de mycket milda och mycket tappra. Om man inte tillhör någon av dessa kategorier kan man ändå vara säker på att bli dödad, men världen kommer inte att göra sig någon speciell brådska.

Andra bloggar om: böcker, Hemingway