Om att vara skåpspensionär

Jag går omkring och är halvdöv, efter att ha varit förkyld har jag nu gått med lock för öronen i snart en vecka. Kollade en läkarbok idag och det verkar vara "öronkatarr", visste inte ens det fanns. Då har man i alla fall undertryck i örat och så samlas det vätska. Lät jäkligt äckligt. Öronbarn som jag är började jag nästan hyperventilera när jag vidare läste att det som sista utväg för att bota detta som man opererar in de små gröna rören. ALLA öronbarn vet vad jag menar. Rören som skall sitta kvar och gör att man inte får få vatten i öronen och därför är så otroligt bökiga. Ryys.

Efter att nu ha bloggat ett stycke om mina krämpor har jag tagit ännu ett steg mot att blomma ut som pensionär. Eller snarare vissna och skrumpna? Pussel, korsord, skepsis mot ny teknik och kortbetalning, svampplockning, ett evinnerligt samlande på plastpåsar... tecknen är onekligen där. Att jag dessutom är avogt inställd till penionärer kan tolkas som pensionärofobi, ett tydligt tecken på att jag är skåpspensionär.

Känns som jag står inför ett vägskäl. Skall jag vara vindruva eller russin? Har man kul i PRO? Borde jag joina Mona-Lisa och de andra tanterna i hyresgästföreningen på syjunta? (Ja, jag bor ju till och med i ett område där 65 % är pensionärer.) Kan man pimpa en rollator? Kan öronkatarr hävda sig bland reumatism och senildemens?

Well, åtminstone gillar jag inte katter (ondskefulla ondskefulla djur).