Att klippa sig och skaffa ett jobb

Jag har sökt jobb för allra första gången i mitt liv. Alltså inte fått nys om något via kontakter utan knåpat ihop en CV och ansökningsbrev. Jobbet för Svenska scoutförbundet har "obestämd arbetsort", så jag surfade runt och inser att mina chanser är minimala att komma till intervju eftersom jag kommer att bo i Malmö när anställningen börjar och det är den enda plats i detta avlånga land som har sina utvecklingskonsulenter redan anställda. Jag vill bara gråta! Äntligen hittar jag ett svar på den jobbiga "vadvilldublinärdublirstor"-frågan som störtar mig i depression efter depression, och så är det kört innan det ens börjar. Pessimist? Vad tror du?

Men jag kommer ändå att gå nästa vecka och hoppas hoppas hoppas att telefonen skall ringa.

Angående att klippa sig. Fick reklamblad från frisörsalong som prydligt anger olika pris för herr- och damklippning. Så var det med den jämställdhetslagen. Så herrarna kan sluta gnälla för att de måste punga ut med mer stålar på salongen. (Som om de inte skulle ha den bufferten, de tjänar ju mer för samma jobb!) Frisörer bryr sig lika mycket om jämställdhetslagen som jag om förbudet att kopiera kurslitteratur.

Vet inte vad som irriterar mig mest, de skilda priserna eller att folk inte respekterar min prydliga "Ingen reklam tack!"-lapp. Bastards!!